om jag stannar kvar, kanske en resa bort aldrig blir av,
kanske går in i skor och blir alltför van, alltför lat
börjar intala mig själv att det känns bra,
men säger samtidigt till mitt inre att jag ska, men
tar trots det aldrig tag - blir som ett beroende - fast i
skiten, gör för att jag måste, inte för att jag vill och det
jag vill ställs i skuggan, då viljan tar fram elden, men
elden lyser upp mitt ansikte i mörkret likt en polis som stannat dig
för att du kört om tiden, tagit för mycket av tårtbiten -
ett plötsligt ryck som fick själen att kastas ut - en sol som
gick upp och fick optimism att växa sig stor - men då den
var fastbunden vid kropp dras den tillbaka - likt
en gummisnodd alltid återgår till sin
form - och trycks ännu längre in, rullar nedför
trapporna som den egentligen stegvis skulle ha gått upp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar