Den lille Olle gick i den stora skogen, fångades av det fria, det vilda vilket fick tankarna att börja tala, berätta. Dess tungor blev penslar som målade upp miljön för ett skådespel frambringat av det undermedvetna - vilket dock inte skulle vara så länge, då det fick förskräckligt dåliga recensioner som kom att störa harmonin och skicka tillbaka honom till den gråa verkligheten där allt en gång började. En inställning i slag med: ”Usch och tvi, gjorde allt i onödan, nu förlorat både vilja och tid till liv!” kom snabbt till.
Nu gåendes på en asfaltsväg liggandes dammig och aningen öde. En illusion formas i hans ögon, säger: ”Jag är en deg täckt av mjöl, sitter inte fast, utan är redo att flyga iväg! Med mig kan du göra de mest fantastiska kakorna, minsta lilla smula tillför något. Blir del av hyn, gör den mer elastisk!”. Han fick tron tillbaka, så han fortsatte att gå. Beredd att besegra alla motgångar och slå sig igenom till andra sidan, krossa fönster och speglar, hitta sitt riktiga utseende. Spelar det någon roll om man tror på en lögn så länge det tar en till sanningen? Frågade han sig, medan han gick i fällan - ifrågasatte inget, bara tillät…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar