omringad av tegelstenar / (antagligen sista inlägget)

jag antar att det är såhär slutet är och känns: en

störande tomhet som vibrerar likt en

uteliggare skakar sin tomma pengabössa i den

kalla vintern; det enda han fångar är

snöflingor och det enda han får är vatten som

efter ett tag blir till is - botten blir

lägre och lägre, snart finns det bara yta kvar,

jorden blir platt, väggar börjar

röra på sig, pressa och kylan av all ondska får

allt att spricka, öppna - vad

som nyss hade gränser så noggranna, täta är

nu gränslösa... men för

gott eller ont? innan man hann vänja sig vid

det ena händer det

andra - slungas psykiskt mellan två världar,

först bryts det

fysiska ned, sedan angrips hjärna och hjärta

som alldeles

hjälplösa springer in i en återvändsgränd,

men trots

det bara fortsätter och fortsätter (ja, ända

in i vägg)

utdragen prick

lägger mig pigg

för att klara nästa dag

bevara ljusets låga,

men ha kvar

stearinljusets höjd

trots detta

vaknar jag trött

oavsett hur lång tid

det har gått

sedan gårdagen

dött

kanske för att mitt ljus möter solens

två positiva ting adderade med varann
blir per automatik minus

representanten för likgiltiga leenden

ögon som blott släpper tårar för blåst

och kisar för att de är ovana vid luft

Fåglarna tycks ha sett Hitchcock's "The Birds"

När vi gick ut, jag och hunden,
blev vi attackerade av fiskmåsar.

Nej, vi bor inte vid sjön, det skulle

snarare handla om elektriska vågor.

De sitter på varsin sida av vägen,
på hustaken, och liksom bildar
tvättlinor emellan när de flyger
och dyker emot oss som går förbi.

Jag fick nästan en näbb i huvudet

hur skulle det ha sett ut? De verkar

tro att jag är en fisk i mängden och

under-takhöjd är var vattnet tar vid.

Jag är tydligen inte tillräckligt ful

för att vara en fågelskrämma
och om man vinner något på att
de är här, så är det väl just det -
men i slutändan är det inget att
varken jubla eller gå hem med.

Dels för att de själva är fula,
dels för att jag redan vunnit i
intelligens innan de har fått en
chans att visa vad de går för,
men framförallt för att det inte
spelar någon som helst roll
och jag kan bara sitta här, se
ut genom fönstret och undra
vad i helvete de lever för.

De är som oss, vi har bara

varandra. De sitter där och

skyddar sina ungar, skyddar

sin framtid, men det får mig

bara att fortsätta att undra:

vad i helvete lever vi för?

Deras läte är som hämtat från
Star Wars lasergevär.
Jag ser inget från deras käftar,
men jag kanske blir
tyngd med besvär, som jag
inte kan förstå att det
är från dem, när de i själva
verket sitter där och
styr mina tankar och känslor
medan jag ligger här
och agerar en duktig patient.

bless-yr

mina ögon i form av rör,

när solen tar sig in

får jag inte bara se dess ljus,

utan även revers:

mörkret från universum

och tyngden av alla

frågor bildar blåtiror som

plommonens

mognadsprocess, som en

vargs tomma ylande

vilket kan misstas

för vinden;

... en vålnads blick

karateslag

solens reflektioner mot vattnet

presenterade sig för ögonen

som ett delat hav

han tog handen och gick stelt,

med krökt rygg, över till sidan

med konstraster i stället för en enda röra

av alla möjliga kryddor; blivit

för tätt för att orka röra runt

brännande tårar

nedför allt mer svala kinder -

varje ryck snyftningar orsakade

utgjorde rynkor och sakta

föll hårtussar

vilka kom

att täcka

mattan

som

brandens lågor blev de nya

träden i skogen;

visade hur man når himlen

karamellpapper/regnbåge

myntet var likt ett lock:

det räckte med att ge

pojken ett och han blev

tyst

krävsattvara ensam förattblistark

han består av vatten,

men är livrädd för att bada

myten moses tog de första simtagen;

de som inte gått på botten

har än att bli glada

formel 1

spela in min röst, spola baklänges, tillbaka

och jag pratar franska, sätter knorr på tillvaron,

får inte bara färg på den

svartvita filmen, utan ger jämväl bättre ljud - likt

blommor som blommar även har sin lukt

sol/måne (vänja)

ingen är isolerad (i slutändan)

humör smittar

precis som väder

är en våg över

sandkornens tillfälliga glimtar

regnskuggeöken

precis när jag trodde att jag tagit mig upp

insåg jag att det hela endast var ett gupp

i och med rädslan för höjden som blev medveten

med små, just nyfödda larver krypandes i kroppen

och det blev försent att återta det skydd

som jag tidigare hade haft i min attityd

hade flugit upp lätt och därigenom störtat snabbt

med blåa ögon förespråkat naivitetens röstknapp

ett ögonblick och jag var fast bakom ratt

utan kontroll sket rollen i kontots rabatt

drevs i fördärv, klippte hår som berlinmurens fall

bakom det ljusa var mörkt, under himlen - mark

och vad som tidigare rimmat perfekt

var nu som helt skilda världar, två ex;

kände till dåtid, vilket blev värre än ingen kunskap

ältade något som inte längre fanns: ett äktenskap

och där stod jag sakta sjunkandes i leran

med en tidigare önskan att leva i fjärran,

ha all tid i världen, fiska efter alla mina drömmar,

med andras råd att ha fötterna på jordens ängar,

blev det något mittemellan när jag stod

sjunkandes i landet som ännu inte bildats

po/vd

plockade löv i stället för bär,

påminde mig mer om denna värld;

platt och spetsig -

plats i universum, men totalt vilse,

pusselbit i det halvt lagda

pusslet, älskare i

puss-stadiet, kyss väntar

ovetande,

oändligt

-

vad spelar det konkreta för roll?

det bevisar bara att ting finns,

vad som sedan visas kan

dock vara en helt annan sak än

vad det talar om; endast ingång

tusentals röster, en historia (vidsträckt; innerfickor fyllda med pennor)

fågeln, oavsett art, ger allt den har,

sträcker sig från vägg till vägg

sänker gard, laddar om och slår ut

när man minst anar

allt för att hinna dit näbben pekar

innan luften mättar

mellanrum mellan fjädrar, i utbyte

mot att gå igenom likt fågeln

ger åter mot luften; håller balansen

dom i no

vi spelar musik för saxofon utan en saxofons munstycke mot läpparna

vi spelar musik för trumma utan en trumma till hands

vi spelar musik för alla möjliga strängar,

utan ett endaste spindelnät synliggjort i soluppgången -

handlar om att nå bortom instrumentet,

även om de, precis som fordon, hjälper till att komma

fram, så börjar det vid känslor - färgers symbolik utan färgers närvaro

i vilken kanal ligger just den gåsen?

med gåshud som en tunga

talar den för sig självt

vad den säger

kan man dock inte veta

om man ej är

närvarande vid stund,

då den likt en fjärrkontroll

med knappar för alla möjliga ting

kan betyda, nästintill, vad som helst

torka det fuktiga i den torra världen - om det ska vara vätska få då allt dränkt (mögel)

ormen dansade inte efter pipans ljud

utan pipans rök som dalade upp mot skyn

en regndans vars önskan var aska att falla;

inte bara moln, utan hela gråa himlen

nagelnål

en spåkula som slagkula på en kläpp

slår mot mantelns undre del; slagringen

utgör eko i form av såpbubblor över

staden, bromsar tid

för en stund,

få alla att hamna på

samma sida efter tjugofjärde ronden,

alla kläder bortslitna, men hy tagit efter

färg och mönster - förnuftet är fött

ur känslan, oavsett

vad dåtiden

säger

gum-gun

badar i slamsor, iskallt men dramatiskt;

ett simtag får det att verka som man plaskar -

blod reser sig i stora vågor,

dess tjockhet tillåter inte separation,

en dräkt av hy som både är

för stor och avliden har majoriteten av röster

får mig att tala allt annat än fantastiskt

ord tagna från olika barnramsor

hopsatt till en text

blir genast en dokumentär där

handlingens tyngd

läggs i den nutida förvirringen

fler objekt = mångsidigare subjekt

låten du har i huvudet

försvinner när du lyssnar på den;

måste höra att den finns -

precis som man måste se för att

tro att något existerar

...

men om något finns,

kan man se emellan dess mellanrum

och fantisera ihop

de mest overkliga ting, vare sig de är

långsökta eller inte

stavff

att kunna stava, men vara

usel på stavelser

är som att kunna hålla stavar,

utan en aning om

hur man använder dem

kan inte hjälpa det

för mig står ordet

"otroligt" för o-troligt,

inte fantastiskt

bro/bror (II)

allt löser sig, när människans överlevnadsinstinkt

med knyten näve flätas upp

faller hjärtat

ned i golvet; från vinden till

källaren - det sista slaget är det högsta, står vid

kanten av ett berg, ett steg

ut finns ingen mark utan bara luft,

utsikten tar luften ur en och

man måste böja sig ner för att hämta mer - är då

balasen sviker och man faller

ner utan att

veta att det var en fälla man gick i, fanns ingen vinst

att hämta,

de lurade för

deras eget bästa

allt löser sig,

skinnet släpper precis som

ormen rensar,

bara att det finns många

tuber att trä

på, men former likt

människans

kropp är svårare

att få tag på,

visst finns det

kläder, men

håller det i

längden?

till och

med

skor vilka knyts,

tappar grepp,

ja, slits ut

allt löser sig och det är väl bra?

en ultimat frihet

som man i detta nu inte kan nå -

varför inte utnyttja

allt till dess fulla potential, ta

det dag för dag, för

hur det än går kommer det att

lösa sig och det med

en lös mage, när det är dags

kommer allt att vara

antingen hackat eller malet, inga

klumpar i såsen

när den serveras, det lovar jag

hämta ut :T:V: släng upp (på strykbordet)

färdas genom en rymd utan djup

tystnaden är inte värld ett skit

de vill vara nära, ta sig in i huvuden,

ha makt över allt, inte låta

någon välja själv - även om de själva

är osäkra och velar; ha andra

nära, tätt intill, stödja, inte skaka

så att det syns,

om de gör

säger de att det är av

iver, lycka

för de har sina

smycken, sina kronjuveler

täckandes större delar av kropp

än hyn och dess matta,

totalt halvhjärtade färg

utan någon som helst

studs, tryck att slå ned individer

psykiskt, bryta sig in hos

förorterna i

centrum

trummor

gör allt för pengar

de själva

pressar utan att de

känner till

bro/bror (I)

allt går över, läggs lager

på lager; pressar ner, nöjer sig

inte med botten

söker sig till kärnan för

kärleken som tog fram livet; varmt -

för bra för att

vara sant, jämfört med vad man ser

bort från pappret som

talar om vad som

kommer med (bortsett från alla

förskräckliga bieffekter)

tvivlar, tippar, för varmt, stängs inne

utan vatten pressas längden

och bredden till en boll

gör manuset till ett utkast

genom att stryka

och få det att se ut som skit -

konst är inte kläder,

konst bör vara skrynkligt, för

om det inte finns

veck, vart ska man då falla

ned i? vad finns det då

att finna? om det inte finns

något att kritisera, finns det inget att

lära;

människor utan negativa

egenskaper är de mest negativa -

onaturligt positiva;

finns inget samhälle utan fel, men

det kan alltid bli bättre

fast

allt går över,

förr eller senare,

likt sår läker, sluts ögon -

lämnar nya syner

till nya ägg att kläckas för,

med ett ljud som

nackar knäcks

lampa tänds,

men nöt förblir hel

nya utbrott

för nya vulkaner

även om det

bara är rök - lavan

ligger lågt...

allt går över, den som

först faller hoppar alla efter

med syftet att pressa ut

"sanningen";

åsikter kring dem, vill

inte veta av

några hemligheter,

äcklas när de tänker tanken att

någon tycker något

ont om dem,

går bakom rygg och

använder som

skottavla - tar det säkra

före det osäkra - slår, vill inte

slösa tid på ett svin

allt går över, se bara

alla moln där uppe i himlen -

får det att verka som att tyngden

att bära, ansvaret att ta,

inte är mer än

en fjäder,

men vem sade

att skrivvärken går bort

hux flux, bara för att man råkar

använda en fjäderpenna? det

blir bara mer luft

att pressa

för att komma upp

ytan att simma mot för

att återuppta tid, inte

komma i otakt, hamna

efter, blir jordens

atmosfär

se fisken ligga vid kanten där,

sprattlar som om det vore på liv och död,

önskar att han förstod att det går över,

att han i nästa liv kommer att ha utvecklats

till en bättre art, gått upp ett

steg

mer lämpad för framtida dar'

mindre att fördela emellan (ta avstånd)

utsikten täckte fler områden

än solens strålar

som inte gjorde annat än

täckte med sitt ljus -

för starkt, ett täcke av vitt,

tvingade ögon att

stängas innan varning blev

verklighet, innan

det var försent och istället

läge att ta avsked

av minnen som gick genom

lins

-

värre att lida, än att dö direkt

något tas bort och man får genast ett

handikapp att

handskas med, samtidigt som

man ska hinna ikapp -

må komma närmare om det är

färre, erhålla

tydligare kontakt, men band med flera

gör det starkare i sin längd

även om det är bra att röra på sig,

flytta runt, inte vänja sig,

bli bekväm, utan

upptäcka, ta efter fler färger,

aktivera fler sidor,

så slipper pärlorna det utrymme som gör

att de kan förlora

kontroll, krocka in; utan det

utrymmet kan de

snurra runt och det duger

gott - se bara hur långt hjul kan ta

oss

-

solstrålar synliggör världen,

men vill dra in oss i deras egna värld,

få uppmärksamheten

ögonen har ingen egen värld,

använder sig av vad de

tagit in - ögonlocken hjälper till att

förstå när det är för mycket

höll applåder istället för att avfyra

andningen och hjärtats slag

gick i olika takter,

lämnade inga andrum, trots

att det var deras

arbete från första början;

deras styrka blir deras död

andningen och hjärtats slag

gick i olika takter,

trodde att de fyllde alla hål,

när de gjorde dem

större - precis som skuggorna

omfamnas av nattens mörker

trodde på delad lycka, men

på fel sätt - gick in i varandra,

krockade,

istället för bort och rev upp

där alla frön kunde lägga sig

vågorna

när jag badade

kunde jag inte känna

mitt hjärta bulta

det var först då jag

riktigt förstod naturens

klara övertag

självklart

Sverige är slagen gul och blå -

ett får som går runt och

funderar, men

följer raka pilar när vida

vägen har dem vid sin sida

ser fabulösa stjärnor sätta ton för bluesen

som de misstar för funken,

varje slag de antar, och därför inbillar

sig, är upp, är i själva verket

nedåt; sätter rot, blir del av hela systemet

Sverige är en dialog där

författaren väljer att endast

sätta "sade" efter

personens i fråga sagda ord;

inga uttryck sägs betyda

alliansen vänsterprasslar

om man står vänster, prasslar man inte

utan är öppen om sina två älskare -

jaget och folket; försöker ingen

lura genom att säga att man bryr sig

när det egentligen handlar om sig själv

men tro inte att han är optimist (kan alltid bli bättre)

en kräsen allätare gillar allt,

det finns därför större skala

från bra till helt fantastiskt

plankorna sträcker sig

hur länge kan du hålla din suck

innan den växlas med en vind,

luft som trycker ned luft,

kväver, kräver att det ska vara

tyst, lägger sig till ett klockslag

för klockan ett på natt,

väcker ingen, snarare tvärtom,

får luften att tätna, lägga på ett

extra lager, extra täcke;

de som är vakna får gå genom

vatten, ångra att de inte följde

strömmen där allt kom

enkelt, riktigt trevligt och rätt -

hur länge kan du hålla din suck?

verkligheten överträffar dikten (ytliga blev djupt, lurade synen)

vid industrihamnen, lutad mot havet

med hela kroppen kontrollerad av en känsla närmast lik gelé

spydde han fram ord vilka mest lät som olika nyanser av ett ljud,

(

men vem sade att bläckfisken kunde skriva?

han har bara bläck, måhända penna

sett till armar, men sedan

finns det inget att anta när det kommer till kunskapen

att använda sig av - den var

född med det, den använder sig av

det på en bläckfisks sätt, inte en människas

)

efter att ha spätt ut det med vatten, sprättat upp brevet, inte bara

avläst ögonens riktning, utan även dess genomborrande mål,

ja, då hörde man detta gå balansgång:

-

"dina blåmärken är mina moln jag lägger hela min vikt på,

vikt som vilja - allt annat är skit och kommer

förr eller senare slängas -

de ger signaler om att jag ska ta ut djuret i mig,

låta blixtarna slå ned och

åskan skaka om en hel värld så länge den är

hel, innan någon annan hinner före, annars blir effekten

halv

och jag kommer aldrig att nå

fram

du är en som kan beskrivas

på det mest pretentiösa sätt,

utan att gå ifrån sanningen

en sekund"

-

nog lär de passa ihop, om blåmärkena täcker upp, frågan är om

de inte redan gör - om solen täcks av mörka moln -

om inte, vem var det då? var detta ännu en tok ståendes i ett led

representerandes diktens maktlösa position... ?

jo

öppna dörr, släpp ut / (kudden har blivit som en knapp)

varenda natt, de senaste dagarna, jag lagt

huvudet på kudden och av ren vana tittat ut

ur det ena, det lilla, fönstret

utan persienn neddragen, har jag sett

ljuset från en soluppgång

uppenbara sig någonstans bakom hus,

bakom moln och jag känner mig inte ett dugg

trött, enda som finns är vetenskapen

om att jag måste sova för

att orka upp; vad som hindrar min natt

från att fullända sig är min

hund som är i behov att få komma ut, inte

för att gå, det är bara ett sidospår, även

om det är i ballongen man måste sticka hål

... överallt i bojor

den fria versen, kanske trots allt, är

friast som strikt bunden, precis som hunden

behöver rem kopplad med band om halsen -

ty den hamna utanför allmän sfär;

ta in lukter från jordens elementär,

huvudet bli en planet i sig - linsen

allt otydligare; den inre världen

överta befäl som krossa alla bär

kan tyckas vara att gå till överdrift,

men jag försöker ingen lura - för visst

är det så att alla går efter en skrift?

nej, jag är inte antikrist, anarkist

utan encyklopedist - det finns uppgift

om att det inte finns utrymme för kvist

krater (kakformer)

samma dag som jag har planerat för städning

sopar regnet gatorna rena utanför

ett inträffande samspel av romantiska inslag -

de känner mitt agerande i förväg,

vänder utochin, visar hur man gör,

hjälper till att rensa hela systemet

slipper falla i samma fotspår jag tidigare gått i,

i vilka jag grävt mig till botten och

tagit allt av värde för länge sedan, den enda

ambitionen som fanns kvar var

att ta sig ifrån dem, komma fram,

lämna bakom - blev lejdarens steg

och regndropparna sticker hål i

den heta asfaltsvägen - värmen

var menad som avslappnande,

men den blev efter ett tag för mycket; ångan

stiger, blir likt ett dimtäcke, grått

siden, är som härinne vid första anblicken,

men istället för dis, är det damm;

en dimma av nostalgi, så gammalt

att det inte är ruttet utan dött -

finns absolut inga känslor för det, så jag öppnar

fönstret, andas in frisk luft, rengör

sista men viktigaste rummen: öga, öra, näsa, mun

slipades för gruppen

vattnet, innan isens hinna hunnit lägga sig över, flödade nedför strupen;

tröttheten bjöd in skrattet med uppgift att sätta ett ljus i mörkret,

ett tidigare behov av att tolka försvann i och med ögonens klarhet;

nöjde sig med att få det berättat istället för gestaltat: ytor framför djupen

kontrastvätska

all kärlek är hatkärlek

river upp, men lägger i frön

sedan får man vänta -

oftast är det så att man är av

helt fel jord, börd

eller så kanske det

handlar om miljön,

omgivningen med andra som

med ett annat tycke

sätter hjulens cirkulation åt

ett rakt motsatt håll

all kärlek är hatkärlek

varje lek är på allvar -

varför ska man annars

leka om det inte

ger eller tar?

att vinna och förlora

är som att

leva och dö -

all kärlek är hatkärlek

himmel och helvete

hopslaget till en värld

mörkret upplyser mest

när snigeln lyckas smita från sitt skal

går solen upp över berget, med sats från dal

tar efter månens uppgifter,

tar över dess plats

då tiden har gått så långt att ett byte bör vara klart,

annars finns bara samma vägar att vänta -

att gå i sina fotspår igen och igen, tänka för mycket,

sjunka istället för

att komma fram; allt vändas,

skenet bedrar, avslöjas av ljus av högsta slag

ögat likt ett hav i storm, värmevågor,

ett ägg i kokande vatten

fäller en tår, ett löv som

lämnar hem, gifter sig

med vind, drar ner hela

trädet trots att det bara

var ett barn av sin tid;

när föräldern blir åldring tar dess barn över rollen

|e|m|e|l|l|a|n||s|p|r|i|n|g|o|r|n|a|

jag lyssnar till mitt namn, rycker till när någon yttrar

de två vokalerna som fängslas av tre konsonanter

men jag hör mer än så, reagerar mer på varianter

från utkanten som får världen att bli han som kontrar

min fritid blir mitt liv

nu har jag börjat "plugga" poesi

kan man tänka sig,

det är som sport och matematik

springa på en

speciell tid, hoppa en

särskild höjd

för att vinna, räkna precist, inte

lämna ute någonting;

finns ett svar, men flera olika sätt

detta är dock helt fel

för den som vill lämna över sig,

tas från sin frihet

som jag utan

grekiskan där allt

detta är menat för och låter så

bra; jag är en barbar

/////////////////////////////

godtar utmaningen

det är en vinn-vinn situation

oavsett tid,

för det handlar om passion

finna frid

i rörelsen mot en annan nivå;

inte stå och trampa

på samma gruskorn -

för vare sig det blir

kanon eller kalkon

tar man sig framåt,

låter alla sina bilder

flimra förbi; bli film

målet är att göra en houdini varje gång,

verka så fri som möjligt i en bunden form -

då jag inte alls lever i en diktatur

utan har kontroll, kan kritisera vad som;

men tar inte fördel av det, är för

van, blundar för allt jag ser, tänker att det

ordnar sig och lutar mig långsamt bakåt

vänster sko på höger fot

en vass penna utan udd, en udda person utan personlighet

en genomskinlig vas utan vatten i,

ett nu utan en framtidsutsikt

en framtid utan ett då

att luta sig tillbaka mot,

få tips för att avklara

problem som de äldre

tidigare stött på, men

som unga endast hört

talats om, inte vet ett dugg om,

när de väl är i stundens hetta, lever

mellan rader de läste och lärde av en gång för länge sen'

när staden börjar kväva skogen (människoskap)

skapar landet eller nationen

den samtida människan?

har miljön eller arvet störst verkan?

är nationens traditioner

och nationen i sig tillräckligt

stadig för att ej behöva

ifrågasättas, utan är alla överens om

att den skapar en bra

grund att fortsätta odla i?

är det bra eller dåligt? möjligt eller

omöjligt? får han driften att förändra,

inte bara sitt,

utan allas skick?

eller är allt okej

så han hamnar på

latsidan, faller in, emellan ett av

arkivets fack, så många att man glömmer

bort

?

droppar; andetagen

en plats i tiden, eller en plats på kartan

laddad med känslor, eller bara fakta

återvända genom minnet och

förvrida eller bara fantisera

om framtiden, för att

sedan bli besviken,

om man nu tar

sig förbi

kopian

spelar alla noter utom den rätta

en poet är en

slags filosof som inte

kommer fram till nåt'

det var före-sent (pekoralpokal)

huvva-huvan tajt dragen över huvudknopp

blomster stoppas, men ljuset behålls -

om än lunkandes mot en blekare sort -

pastellfärg går direkt mot försäljningstopp

denna gång utan sin pastoral sluten om sig dock;

den röda mattan är matt, nedtrampad, mer

svart än rött; blodet är mer mörkt,

kanske är sanningen framme och

tar sin chans när det gäller vad som är kört

och vad som bör köras

hela himlen sänker sig

men ner kommer ingen

molnen befinner sig i en nivå

jämn med oss,

men drömmar slår inte in,

molnen är dis

från nära håll och dis för bara

med sig total förvirring;

vrider om uret för gott

alla tecknen från tidigare veckor

tecknade inga som helst

bilder framför deras ögon, de förstod

ingenting och allt fick fria

händer att utvecklas mot det negativa,

de reagerade förvånat,

men han visste att de hade en roll

att spela,

lögner att utdela;

sann-san-d, tänkte

han, allt som är kvar är

sand

du har redan allt - gäller att finna, istället för täcka

om du inte kan få ut någonting från inget

så har du inte något alls;

ska inte behöva saker för att glädjen ska vara närvarande, infinna sig, snarare

tvärtom - behåll det enkelt, vilket inte behöver vara

simpelt,

ta bort tyngd,

hitta lättare...

vad än

trasslar till rötterna

de gamla skulle stå på gränsen till framtiden

om de inte var så bundna med dåtiden,

dess miljö, dess medel

om de var erfarna, hade kvar minnen,

men en ambition att anpassa det till nuet

tittar ner på sina skor istället för att ta sig upp

nya mediciner för att bota sjukdom utvecklas,

men sjuka är fattiga och har inte råd att bli friska

operationer sker, men det verkar endast göras på

dem som endast, i deras tycke,

vill bli snygga,

har egot som krävs för att vara dumma i huvudet,

men samtidigt kunna slå sig upp och bli kända för

ingenting, eller just det; prata skit och visas på bild

stressar för att

få allt överstökat, hinna med

allt som man vill göra, men när allt är borta är man

utbränd och tom; allt handlar om "the survival of

the fittest" och då i den nya svengelska ugåvan;

fittest som vältränad i samhället -

ytliga små barn, hjärntvättade

den fittigaste överlever -

mänskligheten är

ett vrak

rep. = rip

palin är motsatsen till pralin,

både utanpå som inuti;

kanske att pralinens

utsida är insidan

på palin - en

enda

klump vilken

inget säger utan

bara tynger; båda

stör, men än en gång

på olika sätt - viljan får ett

o

framför sig

om ni inte litar på mig kan ni lika gärna ta och vänta tills då

skeppet stannar mitt i strömmen

av den orsak att ankaret kastats när skutan

nästintill tippat över; för hon hoppar

över sjutti, för att komma först till hundra,

hon tror att man kan göra ett rätt

beslut inom ett dåligt besluts ramar som inte håller måttet

puff / ref-lekt (måla glasen)

allt, allt, allt är glatt

som barnet ser en värld av plast,

sagolikt sockervadd;

tyvärr, tyvärr, varar

det inte länge, är precis som den

dekorativa fjärilen -

flyger bort vid minsta kontakt,

det kanske är därifrån

den fått sitt namn:

från fjärran den

lämna spår så

vi andra

komma

fram;

är först långt efter man läst

den

fantastiska boken som man

helt och hållet förstår den

kod till kistan

jag bär skjorta, för de har så många ögon

jag har dem knäppta, så jag alltid slår

huvudet på spiken när tiden är den rätta;

tänker innan de talar, många ögon

ser olika saker - blanda alla färger så det

bli en alldeles egen färg, innan man

med all sannolikhet kan tala om svaret

läck (inte täck)

"man måste få ha hemligheter"

sa någon från hans högra sida,

men det beror på vad man rida

så han gav svar utan teater:

"om det berör andra i grund

och botten bör de få veta"

manet blev monet

var precis som frukost i det gröna;

inte som att det var i det gröna -

utan på - snarare i det röda;

kroppens kött och blod

i samspel med en

takt allt annat

än låg,

lät inte kroppen

slappna

av, men den

mjukades upp av

alla slag, suddade ut alla

konturer, trots att stötarna

var så konkreta, säkra och hårda;

gjorde troligen krokben på sig själv

de blir viruset; radera (sätt inte ton; spela)

bekämpa de som krigar, inte deras krig,

gå inte in - gå bakom deras rygg,

världen måste se igenom

dem för att se sig själv i spegeln,

då det är de som lämnar djupast avtryck

bekämpa de som krigar, inte deras krig,

gå inte in, men gå full ut, satsa

allt på ett; därför - gå ej

in, då lär du fastna, inte vinna

någonting, för kan man alls vinna krig?

enda som kan vara av glädje är att fler

kan få upp ögonen i och med

konsekvenserna för

motgångar, inse att det var fel;

bekämpa de som krigar, inte deras krig,

plastetiskt

"jag vill se ut såhär" sade hon till honom

och höll fram en bild på en annan kvinna

"om du vill se ut så, ska jag se dig som så,

din vilja är ditt leverne som frambringar

kärleken som känsla och om jag går emot

den, ja, då är jag rädd att du ska hata mig"

? = ! (fick inte ta ut svängarna)

han tände cigaretten, avfyrade pistolen

röken steg i takt med skriket

nådde brandvarnaren, hämtade polisen

de knuffade ner honom i diket,

/

blyerts på vitt papper, motivet:

vad som låg under - fann fem fel i luften,

allt tog det personliga syret

ett ansikte utåt, tillhörde ingen av liven

allelegi

jag är synsk, jag kan känna

gräsets växtverk;

knappt när

sommaren börjat

tar den slut,

likt en vinylskivas

knaster efter alltför kort tid

hon uttalade tystnaden rätt när allt annat präglades av ett enda muller

"Du lovade att vi skulle leva i fred, inte

Paris, inte någon plats med

namn. Allt blir så

koncentrerat,

det är som om bokstäverna är ett

stängsel vilket

strängt ramar in,

man får inte säga någonting,

utan vi måste agera en speciell bild för

att

passa

in, in, in...

Men alla vet att allt

går i cirklar;

vad som är inne idag är ute i morgon, åh,

man får väll'

åtminstone hoppas….”

slinga

ratten bytte plats med hjulet;

han levde sig in i åkturen

underlaget var halt - han slant,

mast pengar, kontrollen,

löpbandets hastighet drogs upp,

han skyfflades kallt bort,

likt snön som föll för en stund sen'

slipa / vässa

"jag har glömt honom" sade hon

"jaså? det verkar det inte som

eftersom du nämnde honom nu"

"klart jag inte har glömt honom"

"varför sade du det då? ljuger

du inför mig, eller vad menar du?"

"du förstår inte, jag har inte glömt

honom som att glömma honom,

utan som att glömma, komma över

känslorna jag hade för honom, vi

är vänner, för om vi fortfarande

skulle ha känslor för varandra

skulle det vara som nu, mellan

oss - gnistor som slår hit och dit;

jag har glömt honom" sade hon

tänk bort alla rytmer, rim, bilder

prosa rimmar med trosa

och jag är ingen tjej,

men jag vill göra det till

min grej, utveckla

alla sidor inom mig, inte

låta någonting gå

förbi som jag ska kunna

bara jag ger det lite

tid att växa upp mot skyn

!!!!?????*

lägg ner alla utrops- och frågetecken,

ni når inte längre,

kommer inte längre, gör er

bara till fån som

inte förtjänar ett dugg bättre, snarare

tvärtom;

den som skriker, slipar

träbiten för mycket -

går genom ena örat och

ut genom andra

behöver inte lida - litet

sår hinner läka innan

det lämnar några spår

all°

de säger att han tar sig själv på för

stort allvar, när han inte spelar med

de säger att han tar sig själv på för

stort allvar, när han säger att det är allt annat än väl

de säger att han tar sig själv på för

stort allvar, när han inte står rakryggad, leende, i led

de säger att han tar sig själv på för

stort allvar, när han bara sitter där

de säger att han tar sig själv på för

stort allvar, men i själva

verket bryr han sig inte om han är

levande eller död, fast

det är inte där allvaret ligger, för

det kan de inte få in, utan

att han inte är normal - gör sig till

istället, slänger energi

på något han inte behöver "få fött"

*tillbaka

borta bra, men hemma bäst

jag är borta och det är mitt hem,

om man inte i grytan rör om

lägger sig en hinna över innehåll,

isolerar, betonar oss och dem,

vilket egentligen är rent nonsens;

att inte välja är ett val,

att vara neutral är att

vänta till följande dag,

men det är gårdagen

som spelar roll med

dess grund i sitt bagage och det

är nu som gör då med tanke

på att sekunderna hela tiden går -

man kommer inte snabbare

fram om man skyndar, men man

bygger något att falla på

rostad/rörigt

rörande rörligt, allt springer ifrån en,

röda kinder, en glödlampa vriden;

vårt ljus är deras mörker, skrattar

åt sådant som egentligen är tråkigt,

mist kontrollen, rubbad från tronen

stammar

neddragen från moln -

nu inga rötter jag har;

flyter på barken

avant, min garde -

livvakten på min axel;

en änglademon

allt hänger på oss

det är fortfarande vid liv,

för jag lever och ser det

även om det bara är ett

stilleben

grö

den unge har tyngden på sina axlar

ser den stora världen som större,

liten men med stort hjärta, hjärta

som knytnäve hen inte behärskar

pressar ur all saft från frukten,

kvar blir skalet och kärnan,

nu utan verkan;

ingen skillnad eftersom det

var allt som hen såg, hade inte

fått fötterna på jord, jorden var

bara en glob perfekt storlek att

omfamna, spegla sin gulvita hy

mot, blanda med blått; växa upp

dyk i stilla hav

klart att de stora verken

utgår från mörka känslor -

det är ju där allt bottnar

alla vid liv vet att man ej

kan leva i nuet, eftersom

man står på en grund

ett verk tar längre tid än en sekund -

måste hålla i sig för att kallas värk;

vindar hinner vända runtomkring

och det gamla krockar med det nya

det ljusa tynar bort,

om inte, gör det så allt

smälter, brinner, rasar

går in i osynlig vägg, kan

ej hålla stadig gång, hackar

upp; en tid för allt i ett

transplantation

blir aldrig gammal,

kallas svacka,

jämför med trädet eller rosen som blommar,

reser sig gång på gång, taggar inför nästa pil

amor släpper fri efter spänning i luft utgjort

av endast blick

som byter ord tyst

gungbräda

en uppförsbacke avslöjar sin baksida

vid ögats första satta fot -

genom att visa att den går upp, måste

den gå ned,

annars har

den ingen grund, utan är en parasit, en

dresserad knähund, vilken

glatt springer efter maktens stafettpinne

leder alltid till något mer

vi växer när vi gråter,

bildar floder -

spår likt

stammens inre ringar;

går runt och funderar,

skiftar,

barkbitar läggs

på vid olika tillfällen

solen - en kastad sten,

vågor av ljus,

värme,

kommer mot stränder

i universum, separerar

orden

från att bli

frågorna som de ställer

ruskar på mattan och

schackbrädets

rutor

byter färg, nya skor att

gå in i, det som var inne

är nu

inget, men det

kommer komma igen

de skickar en våg med uppdraget att ge mig en kalldusch

fiskmåsarna verkar ha tappat sitt lokalsinne,

såsom de yrar runt, inte verkar ha någon destination,

för de befinner sig inte vid havet, utan mitt i staden

först halvt smällt, sedan stelnad av kylig sol -

men om man utgår från sig själv innan man försöker

se den stora bilden, så har de kanske kommit hit bara

för att hånskratta åt mig, surströmningen

shopenhauer och jag, eller inga alls

längesedan jag kände mig utvilad,

oavsett hur länge jag har sovit -

har inget att vakna upp till,

bara den omedvetna

livsviljan kvar;

sådant man

känner att

man måste

(när man

inte ens

måste leva)

är det

inte

tragiskt?

fötter på jord, andra skor (byter fil)

fjärilens vingar av spindelnät

stått emot regn och välkomnar nu solsken

som en pöl bensin

reflekterar den varenda färg, men

istället för att man dras in, följer

man med, tar på sig

dräkt, men blir ingen speciell, utan

stärker sin identitet, som en planet

har ett ansikte ut,

men snurrar runt; skiftar väder som humör

men behåller sin kärna, grund

fasad (... nergången mur med en spricka där upplyftande ljus går via... )

torr gren

sakta bryts allt ner; om något

rasar tar det med

vad som än finns i sin närhet

lövträden faller på

elledningarna; skyddsnätet

håller inte,

finns bara där för att ge en

känsla av trygghet -

låter alla leva ut, säga vad de

tycker, känner för

att sedan fångatas när de sagt

för mycket

sic-

efter en tid av vad jag trodde (och tror) var

början på en sjukdom

slog jag en signal till närmsta vårdcentral,

vilket annars är

ovanligt gjort av mig,

men detta hade

tagit ett tag och jag kände att det var dags

att få det överstökat

innan det skulle hunnit bli en del av mig

gick dit en vecka eller två efter bytta ord i en telefon,

långtifrån redan då,

en läkare tog in mig i sitt svettluktande kontor

sade att det inte var

något fel på mig, men nu känner jag symptom och jag

tänker att han borde

ha tagit ett jäkla blodprov när han ändå höll på

det är tråkigt att fördomar stämmer ibland

man tycker att de

borde vara lite noggranna,

men när det väl är

något sätter de in siktet på

värsta tänkbara

och missar allt på vägen och säger därefter:

"nej, jag tror du misstog dig

för jag kan inget se som verkar fel

du behöver inte oroa dig något mer"

men det är precis vad jag gör för

hur ska jag kunna lita på en

läkare som inte kan sköta sin hygien?

slutspurt

kan inte ta bit för bit när det

endast är lite kvar, när allt

befinner sig längst bak

slänger bara bort

tid om man

går försiktigt fram,

bäst att trycka hårt och

kvickt, för att sätta igång

flöde och få allt att ta slut så

man kan börja på nytt, istället

för att släpa med sig all

möjligt skit som bara dra ner

och tillslut gör så man fastnar i en

by där folk må leva, men inte

har något liv, utan endast

är kroppar; hus som maskiner

redan gjort (cirkulation)

jag känner känslan, men jag känner ingen människa,

att säga att man känner någon är lika förslösat som ordet geni,

vi lever i en tid där man måste säga mer

än "jag älskar dig"; dess yta är redan skrapad och

man får inte känna när man faller ner

till djup - man är redan där och därför tolkas det som ytan, må

vara topp på berg, men än sen? inget mer än utsikt

kan inte nå in

känner känslan för

den är här, föds inom mig;

känner ingen människa

för jag vet egentligen inte

vad någon tänker

eller känner

mer än att de säger och orden tas av vinden

och vinden tas av trädens grenar

himlens moln,

skapar den stämning som mina känslor

skapas efter;

antar att alla är en och samma

person, bara olika sidor i samma djävla bok

grävling

molande målande

bländande

stjärnor utanför

atmosfären

mörka moln inom

penslar för akvarell

förs, slött

men mjukt fram

å tillbaka

över båda tinningar

där pulsen bryts,

byts mot

tankar; så tunt att

man kan se

ut, kan inte låtsas

samarpassning (justera frågan till personen som frågar)

inga vid liv svarar varandra med svar;

kan inte göra knockout på ett slag

krävs att vakna snart för att uppleva dag,

om man ska klä på sig, bör man vara bar

hen som ger några ord till någon, hen tar

bort en sida från sitt flersidiga jag,

gör den allmänna luften mindre vag,

spå framtid genom att granska det som var

gäller att bolla fram och tillbaka,

från fönstrets yttersta till innersta glas,

bli medveten om plats, kunna spaka

få yta att röra sig på; vit hy solas,

mjukas upp, producera smet till kaka

forma, lämpa till roll som ska axlas

trasdocka

notera trasans lukt, men också dess uppgift

upptäck hur nyansen förändras när den fylls

å när den vrids om, töms på något flytande

fuktsugning

hela kaffebryggarens magsmältning

som ska jämna ut hungern

verkar snarare kurra, ljudet är

rytmiskt, påminner om en hackspetta

vilken man inte förstår vad den

hackar för - en metronom, talar

om vilken takt vi ska gå för att komma

emellan, komma förbi trädet på

vägen, undgå det svarta

molnet som på himlavalvet tynger

byter lås

vad som väger bly är solstrålarna

och inte pennan fylld med det bokstavliga,

för att svalka av mig bär jag svart topp till tå,

ställer mig i skuggan, tar in all luft jag kan få

ser till att alla stjärnor lämnar, går ifrån

när jag genom tid och rum reser i

samband med kontakten fingrarna bildar

tillsammans med den gamla skrivmaskinen

från igår och dess tangenter, som kan liknas

vid stenar; skapar ett halsband, för tråd

via nålens öga, sätter på nya linser -

allt fler tullar att passera; ja, bandet, helt

enkelt ett strypgrepp som uppmanar mig att

fortsätta gräva i ögonblick nära döden, nära

livets gräns som endast finns för att

vigdas

binder, knyter påsen halvt,

behåller en liten öppning

att blåsa in i, fylla med luft

de illustrerar en dragkedja,

som sluter sig, vid deras mun

alla riktade mot mig som

ung

jag löd dem, rent ytligt, då

de var ytliga mot mig, för

istället sydde jag tyst ihop

historier; fiktion som lögn,

satir som spegelvänt, de blev

alla karaktärer jag drev med

utan

att det förstod att det var

sant; allt negativt blev min

drift att framhäva min egen

skit, skyffla det framför

deras paradis; de trodde att

det var ett skämt, men sen

levde

de ju i sin egen lilla fantasi ...

precis som alla andra; vare sig

om föreställningen är vacker

eller

ej

för att känna mig fri lämnar jag över mig,

stänger in mig bakom galler

med rader av ord som inte säger någonting,

mellan gitarrens g-och d-sträng där diskant och bas

bollas fram och tillbaka likt två pinnar, från

olika träd, genom en lång

handskakning försöker skapa en eldstad

lättlästa modeller för naturen

liksom jorden består mer av

vatten än land

består kroppen mer av

vatten än annat;

olika kroppar, samma fotfäste

klippt

man äter för att leva och om man inte "får" äta vad man vill,

eftersom magen inte tål det, hur blir livet då?

livet som en väg att gå, stå inför dilemma, delas, inte kunna

göra det helhjärtat; kan inte bryta reglerna och

sätta upp egna, för om man inte följer rutinerna får man en

sådan magknip som gör att man inte kan gå rakt,

utan tvingas ducka för varje förslag som jaget ger för framtid

grottmålningar

ett papper knycklas och slängs,

cirkulerar i luften; gnuggar, suddar

ut orden, faller,

trumpinnarna slår rappt på cymbalen

glitter framför

ögon och man har glömt, men inne

slår hjärtat, inne kurrar magen

bruka burka (krÄmering)

om någon ger ljus, kommer någon

få ta emot skuggan - bära som

ryggsäck uppför berget,

falla ned igen med

bara några

meter

kvar;

desto

högre, ju

ljusare, som alla

stjärnor i rymden skiner

starkast, finns rymden stucket

av strålarna; ett hål tomt på blod

en knytnäve med dess fingrars mellanrum,

där skri som går upp i falsett åker slalom igenom

dörrar på glänt som lovar gott, men endast lockar

folket i fällan att bli dödens kokain, stoft -

hur idéer formar människor

och jag kände ingenting (över minnet som susade förbi)

träffade en gammal vän, som jag inte skulle känt igen

om det vore som så att jag bara hörde hans röst

och inte såg hans ansikte mitt framför mig

som inte hade förändrats ett dugg och

kanske var det därför rösten lät

som den lät - ögonblicket där

en trasa vrids, vätska strömmar ut, ilning, vit krita

mot svart tavla; ett naturligt

heliumhuvud,

tid gått, men han stannat i sitt

trygga hem: gruppens ansikte, mask av högre makt

vänd blad (vilja/begär)

hennes ring är ormen vid

trädet med giftiga frukter,

orkanen vars öga observerar,

ett knapptryck och allt omkring henne är stelnat;

får all tid i världen - kan byta

kläder, gå in i hjärna och

hjärta, vrida, ändra väder

såret läker efter att det har läckt

vattentäta bubblor från havets grunder

stenar som smälter i solens blunder

sandens övergång till lera

klockor som krävs att dela

ena får dagen, andra nattens stunder

veckla, utgör helhet, behaga alla kunder

frys all grus i ögonen; dämpa dunder,

inte mystiskt, snarare mysigt, en

terror - sådan som tänjer

dödens ryggrad, slipar den

till den pilbåge som föda amors

pilar likt en u-båts torpeder under yta

n

... så säg?

jordens instrument är dess element,

personens element är hennes hjärteämnen

vilka baseras på känslor

som uppkommer via vilja, vilja över att fira,

eller att visa hur ting bör behandlas

så låt oss spela utan att

tänka

hitta steg

långsamt, men rakt fram,

gamle man med ryggen böjd

hittar vad som andra mist

före honom - tar lärdom, håller kärt,

medan det andra kan gå,

för det andra har redan de

andra där de står, väntar

räkna ut

vad pennan skall skriva, står skrivet i dess skugga;

svart plus vitt får fram blyertsens torka som

gnissla mot fönstret; vara enkelt, men inte torftigt

genomskinligt, men fortfarande synligt,

beroende på hur man vinklar mot ljuset

det finns inget man måste, men pennan är en pil,

en spruta laddad med heroin - efter några

ord, har man murat in sig själv; ett pärlhalsband

tar emot varenda stråle likt en magnet -

den som står mot tröttheten, blir hög

breda

regndropparna är de dyraste diamanter -

de som består under kortast tid,

utgör störst utrymme för

fantasin;

likt ett minne

av en bortgången,

förändras inte

längre i

praktik, men genom sin

egen ålder ser man personen i

alla olika vinklar - målar efter nummer

endast kapitel

kan man bedöma en bok

innan man läst slutet?

kan man skriva boken

innan man upplevt livet?

jag vet att det kliar, men du kommer att ångra dig

detta tåls inte att tänka på! går antagligen sönder då!

tyvärr! - även tanken är greppbar, det

märker man när det brister för de som tänker på den

fig. 145

Står i ett ljust rum, där solens strålar når in. Blickar mot ett mörkt, vars föremåls konturer blir en del av allting. Allting som i slutändan egentligen bara är ett och det luft, för utan det skulle man inte kunna leva länge till och därigenom inte kunna skapa detta, inte ens genom tankar.
Allt är som orört, en lukt av instängdhet infinner sig. Formar kroppen till en staty. Det mörka rummet är likt ett svart hål som drar mig inåt. Känner mig som hunden i kopplet som inte får gå i egen takt. Dras mot min vilja - två negativa krafter gör så jag välter och allt mitt innehåll, likt en krukas innehåll i form av vatten, rinner ut för att långsamt torka, försvinna med ett klockslag, en vindpust.
En spegel är centrerad i mitt blickfång, dess reflektioner liknar lågor med gul och diffus nyans. Får mig att känna hetta som att man är nära någonting av betydelse, men… samtidigt är det så blekt, det är som kycklingens fjädrar, vilka kan associeras direkt till påsken - ett fegt skämt. Jesus uppstår igen och igen och vi ska åter tro på något osant i utbyte till att det blir extra fest och alla fyller sig genom det med djävulens piss med ett argument som lyder: ” det är väl skit samma vad det hela handlar om från början?”. Precis som detta rum, taget ur ett sammanhang som för mig inte finns. Får ingen grund, flyter omkring.

Står i ljuset inramat av fönstrets rutor. Rutor som i ett brädspel - men de är mer rektangulära än kvadratiska och blir därför rutor som i plankor och det passar mer, då vissa håller på att tyna ut, som om de var och är ruttna och man stått där för länge och därför bör röra på sig innan man dras med ner. Ner där alla trästickor bildat en spikmatta att somna på.
Trots att golvet inte har några plankor, knakar det och eftersom det är det enda ljudet, skapar det stämningen. Isolerade väggar stänger ute verkligheten, stänger ute naturen - raderar allt: detta blir det enda, detta blir sanningen, som för mig dock är falsk… De isolerade väggarna slår ifrån och ett spindelnät i ljudform sys omsorgsfullt ovan. När de skarpa tonerna studsat från och till ett par gånger, har de slipats och kvar blir ett mummel utan mellanrum. Som personer vilka talar i mun på varandra. Äter fastän mat är fyllt från mage till hals. Ljuden får en att se i syne. Den vita gardinen vid dörren tycks för en sekund vara något av ett spöke och inne i det andra rummet befinner sig den halshuggne ryttaren som tycks komma allt närmare.

Dörrarna är öppna, men de är ej inbjudande. De ser ut att vänta på att man ska komma tillräckligt nära så de kan stänga igen, smälla till, knipsa av näsa, eller helst hela kroppen som delas på mitt’. För delad är vad jag känner mig. Olika tankar är olika personer, eller åtminstone olika röster i mitt huvud. De säger mig dock inget rent bokstavligt, utan utgör endast ljud som kan kopplas till rörelser. Hela huset sätts i gungning. Hus som min kropp, för allt står rakt, medan jag tycks flyga fram och tillbaks. Ett försök att öppna en banan med ett ryck, men skalet sitter fast, som ett barn som vägrar lämna modern för något okänt. Som om min själ döljer något för mig, då det endast är jag här, men trots det inte vågar visa sig näck.
Ett rum av speglar, varje spegel visar samma ting, men i olika vinklar. Fyrkantigt. Befinner mig i en tärning och jag har ingen tur med mig.

Två stolar står placerade som om de är tänkta för ett möte. Jag sätter mig, med ett hopp om att knyta påsen.
Kom hit genom en tanke i form av en bild som symbol för ingenting. Kunde inte förvänta mig något annat. Frågan som återstår är hur jag ska släppa denna tanke, när jag trasslat in mig i den. Ja, utan att snubbla och krossa allt som jag byggt upp innan jag kom hit.
Gör ett försök vid att öppna en av byråns lådor, bredvid stolen. Vid samma stund som jag vidrör, utlöses ett larm och hela rummet blinkar rött. En kran från ovan tar tag i mig och för mig upp, släpper ned mig i någons händer, vilka är knubbiga med lena; ett barns.