ingen litania, men...

inte går det att lita
trots att männen i vita kavajer
inte verkar spilla

inte kan man lista ut varenda gåta
alla tänker i olika banor
därav blir det svårt att toppa alla listor
när vissa banor är privata

måste man verkligen bryta lagar
för att få som man vill

lyssnar folk på vad man säger
aldrig pratat så värst mycket
och det är väl därför
de inte släpper mig in i deras liv
försent nu, stormen kommit
lugnet var då

din dörr är alltid låst numera
säger att jag aldrig varit öppen nog
för att vara värdig att veta
om dina hemligheter

krävs inte längre lök
för att få mig att fälla tårar
när jag fick reda på
vad du odlat tappade jag balansen
kände direkt att
jag behövde något att dricka

lyckan verkar bara kunna vara
på en sida åt gången
och jag verkar alltid vara vid
fel plats eller fel tillfälle

inte kan man längre lifta
ingen ska åt hållet jag vill
inte kan man längre lifta
de svänger om så fort de
ser mig

inte kan man längre leka med barnen
de växer så snabbt
medan ålderdomen torteras av
konstant duggregn
sakta gräver sig igenom huden
den man lindat lager på lager
använt den sista kraften och
lider till döds

inte kan man längre leka med barnen
skjuter vid mina hälar när jag går
vill att jag ska öka på tempot
springa i mål

ibland vill jag vara liten
så liten att jag knappt syns
kunna gömma mig var jag än vill
gå på tåg och flygplan utan att behöva
betala
slippa lova
andra att jag
kommer tillbaka

om man ändå kunde sjunga
likt en lärka
stiga upp med morgonen
lika lätta steg
bort från en älskare, mot en ny
utan att känna
någon som helst skuld