När asfalten smälte (solen var inte ond)

Det var en solig dag när han dog. Solen framhävde sin sorg genom solstrålar som såg ut som tårar nedför kinden, regndroppar vars sista stund i livet hade blivit en kyss med sig själv, spegelbilden i fönstret, vågor mot stranden hämtandes stenar från botten: de var klara nu, färdigslipade, kunde inte längre göra hål i några ballonger.
Solen började nafsa på kroppen, det var tvunget för att kunna överleva. Hon använde skelettet som grillspett och det hon inte orkade äta upp lade hon i en säck. Säcken var gjord av huden, hon knöt fast den i ett ben och slängde den över axeln och tog sina första steg mot en annan planet.