vi sitter på en ljusblå himmel, hennes klänning med rosa blommor

vi sörplar på bål under bordet
en urtvättad matta är vad vi sitter på
hård som tusan, men det går an
det är rättvist, vi är lika tunna och små
de som sitter på stolar med de
torra armbågarna inskruvade i bordet
har mörka röster likt djävulens
men de är ändå högre upp än oss
är något på tok, eller har det alltid varit så?
är det något att bry sig om, när allt rullar på?
i alla fall
vi sitter skräddaren och
gör kaffekoppen med snöre
ser till att dricka försiktigt
vi har hört hur tungan kan blöda
fy-farao, vissa får skinkorna att hamna emellan
toppen av pyramiden borrar sig rakt i
rotar i ett privatliv vilka de kallar förskräckligt
omoget skött, skulle vilja skjuta
den drabbade mitt i magen
få ut allt skräp, lära den nakne att äta rätt
klä på sig förträffliga kläder
ja, här sitter vi och
där sitter de
vad gör oss så olika, vet inte riktigt
vuxna har alltid varit ett mysterium
hoppas att vi löser gåtan
när vi väl är där