lite av allt (utanför rummet, huset, komunnen... )

för mycket av något
är aldrig gott
jag skiftar varje gång
jag står på topp

ena handen på hakan
andra bakom vänstra örat
vrider huvudet ett halvt varv
gör det som de säger man inte ska
tittar bakåt, bläddrar bland minnen
som jag brukar bläddra
bland album och böcker i
trånga skivaffärer och knäpptysta bibliotek
knäpper med fingrarna
försöker hitta en rytm för andetagen i den
slukande atmosfären och de skrivna meningarna
(som skriks ut, svarta hål i ett vitt ljus
tar synens uppmärksamhet in-in-in
knackar på dörren till en värld av bokstäver
som inte finns med i vårt alfabet)
tittar bakåt, bläddrar bland minnen
kommer ihåg, när jag flög hit
att jag tittade ner
och såg en plats som verkade minst sagt intressant
därför är nu kartan framme
leta reda på området som
stad, region, nation vad det nu var
ögonen i extas, går fram och tillbaka, men hittar inte
tror till en början att det är som när man
letar efter något man tappat, ger upp, frågar efter hjälp
vilken hittar direkt - "det låg ju mitt framför ögonen på dig!"
men det verkar inte vara så denna gång
beställer en biljett trots det
ska flyga tillbaka några stationer, nu med privat plan
lite dyrare, men förhoppningsvis mycket mera värt
hoppa fallskärm när jag ser det jag såg
landa där marken har en yta av sand, djupet styr
korna skiftar sidor och går trappor
toppen för att ta en nypa luft
källaren för att fortsätta med sitt livsprojekt
de ligger runt gör vad de vill för att skapa en strand
som känns fri från att vara sig själv
onödigt att vara
när man aldrig
kommer att få
veta om det
faktiskt är så
man är