Det var en grumlig dag i vattenparadiset vindslag. Allt for så snabbt att tiden fastnade och fick genom det vänta in nästa dag - samma tid som den stannat på - för att på så sätt få den att börja gå igen. Vad som var så bra med det var att man hann onormalt mycket; Man hann älska världen såsom träden och alla egna rötter som hade gjort de nutida levande till löven. Allt föll sig så fint att man funderade på att avskaffa allt trams som tiden tog med sig: Passa möten, vänta på något mest på grund av längtan för något och sova gott för att vakna bättre då man sovit längre. Vad var sämre än press från osynliga fenomen? Det finns endast dag och natt, mörker och ljus. Det finns inget när utan endast hur.
Hur ska vi avskaffa en stor jävla mur som står så ostabilt att man tänker; "Nu.. Nu faller den och mossar mig till något ätbart, jag måste skynda mig till tiden som tillgavs efter att den andra bars iväg på en bår på grund av inlåsta sår - försent att öppna och om det gick.. För svårt att förstå. Endast mögel inte längre vårt.."
För döden tillhör någon annan. Jag längtar fullständigt halvt efter månens ljudlösa kall
Vargen ska döda mig som en människa dödar en varg
Skjuta ihjäl mig
Med ett tjut
Som når fram lika snabbt som en kula
Dock utan
Krut
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar