Jag såg människor i min ålder
Sjunka ner i soffor och fåtöljer och kvävas till döds
Jag såg deras genialiska framhållning sparkas bak av
Ovilja och trötthet som någon gång fötts
Av beroende med tjut av längtan
Att få göras om och om
Igen
Jag hörde samtal som handlade, hela tiden, om samma sak
Jag behandlade de med väntan att få komma hem
Och baka ett skägg som döljde alla svar om vem jag var
Jag dök in i tavlor av
Picasso, Dalí och Miro
Jag fick en spegel som var lika gammal som Michelangelos
David
Gjort på ett hav där vinden hade fotat den stillsamma
Urringningen
Till strandens förtjusning och samtida besvär
Jag förstod inte hur gott och ont kunde vila i något runt
Och hur gott kunde dela säng med ont så stumt
Jag ville tömma alla tankar och gå omkring
Vilse
I en dimmig invigning på en liknelse
Som jag nu skulle komma att bli
Ingen såg
Ingen förstod
Det var bara ett ställe där alla
Dog för att såga av alla metspön och fråga sig själv hur man ville bo
Allt kunde bli bra om man vänjde sig
Allt kunde bli bekvämt om man hämtade sig själv
Men det var något som man inte kunde
Jag hade bara själen kvar
Resten vore ett under