topparna som klättrar allt högre
ihåliga likt fingerborgar - det de tar
in, flyger på andra sidan ut - inget
går runt - framtiden är det enda jag
vet någonting om, tystnadens röst är
den enda jag känner till, kan kalla min
dina fingrar spelar på mina nerver
bygger upp en melodi, syr ihop
trasor till ett plagg, blir synlig
accepterad som en del av samhället -
samhället som sviker, lockar å
erbjuder, men sedan stänger dörren
å låser - jag torkar ut, jag svälter
du är Venus som står på klippkanten
invirad i sammet blir du spegel
för havet som reflekterar solstrålarna
vad jag inte förstår är att du
omvandlar dem till pilar, efter ljusets
energi sugits in i din kropp
och värmen spridit sig över hela huset
sträcker du ut dina armar
med händer med fingrar och bildar ett
spindelnät över hela
världen - sänker sig mot oss, solnedgång
trycker ut köttfärs
silar - vad du nu har av mig är skelett, en
docka i din pjäs
du kan göra vad du vill, för jag har ingen
grund att stå
på, kan inte komma ihåg hur det kändes
att vara en
del av igår, märker knappt att du syr ihop
gör mig
till en fulländad mumie, försöker pressa
ut de
sista dropparna, fastän de gått för länge
sedan, övergivit, det är inte
så att man trivs som fisken
i vattnet direkt, snarare att
man är fisken i vattnet som
är törstig - den värsta av alla
känslor - jag sitter fast, står
mellan liv och död, kommer
inte vidare på något sätt å det
finns ingen som kan hjälpa mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar