gå ut, anknyt

du är slarvigt tecknad

jag beklagar, pennan är ingen

jag bemästrar -

den tillhör mig för mycket, vi

växte upp tillsammans

växte ihop, är

som ett extra finger - jag är inte

det bästa sällskapet man

kan tänka sig

vilsen i min egna kropp

du är slarvigt tecknad

som en dimma, kan inte

se om det är asfalterad

väg eller en smal skogsstig

mina fötter lämnar

spår på, avslöjar hur mycket

plats jag snor åt

andas in, blir del av min

näsa vars borrar

fixar så jag kommer in

finns ingen röd tråd

broarna sitter inte ihop

de sänks aldrig ner

och låter oss resa vidare

mot vårt mål

vilsen i min egna kropp

ser inte inåt, kan endast känna

och vad jag lärt mig, eller

åtminstone tror ha förstått, kan

känslorna ljuga grovt -

man kan inte lita på någon

annan än den okända

för man förväntar inget från

den då man inte kan

tyda dess skepnad, se in i ögonen

man vill vara säker före

utskilja tecken på vad den kan

tänka sig ha för sig

inne i kontoret, innan den

släpper bomben

du är slarvigt tecknad

jag beklagar, det ska egentligen

inget föreställa

inget annat än ditt namn

på ett papper som jag vika till

ett flygplan å försiktigt kasta

ropa i vinden, släppa ner ett rep

så du kan klättra upp

till vinden där jag befinner mig

å längtar efter sällskap

handstilen är rösten å jag mumlar -

det är inte åska som laddar för blixtrar

smit inte in, jag vill inte skada, bara älska...