medvetet suddade jag ut det
som stod, blev för tätt, för torrt
ville ha extra utrymme, stod
inte ut att sitta kvar vid bordet
flera timmar under kalas när
det inte fanns något syre kvar, var
tvungen att göra något, så
Andreas, dig hade jag glömt bort
fick först påminnelse idag när
andra sade att jag hade namnsdag
men namn är bara en vind
och jag vill inte gå tillbaka
namn är likt genre och jag
är inte som någon Andreas
varken målar, skriver
spelar, pratar, ser
hör, känner,
tänker
eller går på liknande sätt
Jo, det verkar som att du är mer "allätare" än mig i all fall, men jag får kanske vidja mina vyer lite. För övrigt lyssnar jag mycket gammal fransk musik, Edith Piaf.
SvaraRaderaEgentligen känner jag inte till så mycket av den musiken jag såg där, men jag är inte heller så kunnig inom musik, eller så.
Jag pratar aldrig av mig det begäret, för jag pratar aldrig om något jag behöver prata om. Just nu pratar jag mest om onödiga grejer och hittar på historier jag inte bryr mig om. Det mest falska är kanske skrattet. Det har jag nog lärt mig av ren övning. Jag hör knappt själv någon skillnad på vilket som är på riktigt som vilket som inte är det, jag skrattar mest för att hålla uppe min fasad.
Därför hoppas jag inte att det är som någon sa till mig en gång "Lisa, du skrattar mycket, du har liksom allas humor. Men man vinner många vänner på det.", det skrämmer mig lite. Det där glappet känner jag också av, ur min synvinkel. Även om ingen annan känner till den (men då är det kanske inte heller så mycket till glapp).
Kultur säger du, jag går fortfarande i den eviga grundskolan, men antagligen blir det kultur till nästa höst. Eller journalistisk/författarskap, kanske beteendevetenskap.
Det kan nog stämma. För övrigt så vet du redan mycket mer om mig än vad de flesta (eller ja, alla ungefär) i min omgivning gör.
Jo, jag antar det...
SvaraRaderaJag har också alltid velat läsa franska, kanske måste jag även erkänna att jag läser mitt tredje år i franska nu med. (det går inte så bra).
Jag tror att jag egentligen ljuger mindre nu, men de lögnerna som är kvar är också de starkaste och det som egentligen är hela mig. (ibland känns det som om hela jag är en lögn)
Jag avundas dem (dig inräknat då, antar jag) som inte ljuger, eller bygger upp sig själv på en lögn.
Jag skulle inte kalla mig pessimistisk (bara med mig själv), eller jag tror i vilket fall att man kan lösa det mesta, och att det blir bra (ibland).
Det är nog min definition av en vän också, egentligen. Men jag vet inte vad jag ska kalla alla de där andra då, de som jag jämt pratar med(om ovikta saker utan betydelse) och lyssnar på när de öppnar sig för mig. Jag skulle kunna säga att jag har två vänner, eller två halva vänner. Där båda känner till var sin halva av mig och skulle de vara samma person skulle det vara min vän, som vet allt (nästan, jag tror inte att någon någonsin kommer få veta allt om mig)om mig.
Det är väl det alla brukar säga, även om det finns de unika undantagen, bland killar och tjejer. Jag har också alltid fått höra att jag är mogen för min ålder, men jag har egentligen inte förstått dem någon gång. I ärlighetens namn så verkar du mer mogen än de flesta 17åriga(stod det någon stans eller har jag helt fel?) tjejer jag känner till, och killar.
Du får hoppas på det, eller så. Jag vet inte vad det blir, men eftersom att båda är kultur så hoppas jag inte att det blir ett allt för svårt val. (fast jag är lite förlägen i svenskan eftersom att ingen av mina tidigare svenskalärare är vana vid mitt skrivande, vad skillnaden nu är).
Jag antar att det beror på hur man tolkar det. Jag hade inte berättat något (av det jag skrivit nu) om jag inte velat att du skulle veta något. Jag trivs också med det.