ingen vill vara i centrum
då tvingas man bära all
tyngd
mitten är öde, platsen där
ingen vill öva att bo på då
det ändå inte ger en endaste
erfarenhet
mitten är det uttryckslösa,
ansiktet neutralt, verkar
vara lugn, inte ta illa upp
men man
är bara
tom
tvingas välja när man gillar
båda alternativen, en våg
som väger vilken väg man
ska ta för att komma
närmare land där
marken är bra
där man kan växa som person
när man i själva verket vill
stanna kvar och utveckla sitt jag
med människorna som finns
omkring just då, den dagen och
inte den efter, i morgon, för
då kan det vara slut och
chansen vara
bortblåst
få en ny nyckel som inte
passar i det gamla låset
får inget annat val än att
lämna allt som finns i båset
blir en nödvändighet att
träna upp flåset om man vill
komma till en högre nivå
bo på samma våning
som man gjorde
förut, innan
man kom
till vägskälet och var tvungen
att ha ett skäl för att fortsätta
tvingas hitta nytt hus
dra sitt finger mot
en annan flickas
kind, tända
upp ljus
säga sådant man
egentligen inte menar
säger bara för att
överleva, fortsätta synas
för både sig själv
och andra
sv: Skadas utan vetskapen om att man skadas; en del säger att det är då man skadas mest. Kanske stämmer det. Kanske beroende på vad det egentligen gäller. Från perosn till person. Från individ till individ. Osv osv..
SvaraRaderaÄr det så hemskt då? Eller, om du själv pressas av det så ja kanske. Kanske ser andra det på andra sätt. Ibland är det bara inte så lätt att socialisera sig. Mycket enklare att låta bli.
Skräms lite av nya saker.
Skräms av gamla med försig.
Jag är väldigt lättskrämd..