du vittnar min börda
en ande besöka
få dig att föda orden
jag hektiskt söka
försöker säga,
uttala, yttra...
viskar i ditt öra
sätter upp en klädlina
hänger upp blodiga kläder
kladdiga - frimärken för vinden
kan höra på röst
det tysta
det osynliga, det lägsta
det ljusa
gör mest skada
önskar att du kunde höra, få mig
att förstå att du gör genom att
svara, men du verkar ha
stelnat av stämningen
vet varken vilken
ton du ska
sjunga i eller när du ska
komma in,
för det finns ingen
takt,
ingen
musik
bilen åker platt
det finns inga gupp
kommer aldrig ut
till sjöss, får aldrig
tag på någon
fisk,
brev
att sprätta upp
klara sig en dag till
då man har vetskapen
om att den man älskar
mest fortfarande
finns vid livet...
viskar
i ditt
öra
drar, skriver i sanden
formar handen,
med dess krumelurer,
att hålla när stormen
kommer in mot
landet, bleker tanden
tar bort dess
gulnad
får inte behålla
erfarenheter av glädje
vitt som snö som kylan
den för med sig
gör så man inget släpper
ut - vänder sig inåt
så djupt, hittar inte
utgången igen, bara
ingångar längre in
ingenmansland - det finns
kvinnor, men ingen
av de kan bli gravida, utan
befinner sig
i samma
knipa
sv: Huvudsaken är väl att man själv tycker det känns bra. Att man själv mår bra eller hyffsat i alla fall.
SvaraRaderaInledningen blev som en egen del.. Hade inte tänkt mig den övriga texten som den blev, men den blev så.
Viskningar är fina på något sätt, tycker jag. Så sköra men starka.
sv: Nej inte riktigt.. Mer att det blev som två olika sätt, eller känslor (i alla fall för mig) och efter kändes det som att de borde varit två olika och inte i en och samma. Förvirrande det där blev känns det som! :P
SvaraRaderaTack så mycket! Det värmer