benen särar allt mer
privatlivet blir publikt, slits
sönder, har ingen att
gå till, kan inte vara ensamma
en stund och tänka
över viktiga beslut
allt ska hända nu, men, elände -
elledningar finns inte här
de nådde sin ända innan de hann
skita ut allt ljus som krävs
för en livstid på denna planet
misär, alla är falska, lovar fastän
de vet att det inte kommer
att gå, vill ge hopp till den som
annars aldrig tror, vill ge
en ny väg till den som annars
aldrig går framåt, tar
ledigt, gå ut ur vardag och dess
rutiner, bryta mönster
skissa på ett nytt - men man har
då inte längre ett skyddsnät
blåmärke för minsta lilla, faller
igenom och dör direkt
misär, bara krig, de spränger
varje hem, passar på
när det är rea, när de som bor
där har brutit ihop av
ett eller annat skäl, av en eller
annan anledning, sättas
in på avdelning för psykiskt
störda, så de lättare kan
tas ifrån allt de gömmer, utan
några problem, fylla upp
tomhet, flaskpost segla i ven
förälska sig i fåfäng fe
endast en inbillning som egentligen
är en luftvirvel, betyder
ingenting, går på grund
misär, jag undrar vart jag
befinner mig, kan
inte förstå att detta är en
värld där vissa
delar sägs fungera toppen
medan andra inte
lika väl, det är som om de
inte brett ut smöret
ordentligt utan låter stora
berg stå stadiga till
slutet är en vägg som inget
annat kan göra än
att utgöra krocken
bergstoppar bryta
is, krossa isblocken
genom atmosfären nå rymden
som knäppa ett finger som
göra så man inte kan andas, mena
att man inte får gå längre än
där man nu är... för det är misär
finns alltid en gräns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar