Allt är inte guld som glimmar

Snöflingorna störtade ner likt stjärnfall. Och glittrade det gjorde de.
Vägen av avgaser var utdragen av ren lathet, den blev nu medveten om vart den skulle när den blev täckt av något nytvättat.
Det kändes på lång väg. Det luktade mor om tyget som föll och alla vred sig lite extra i sängen, de kände lättnad för de visste att allt inte är guld som glimmar. Månaderna innan hade det varit höst som storm. Höst som rock n’ roll. Det hade varit en jobbig tonårsperiod för moderjord. Ingen tycktes ha hört vad de skulle ha gjort, vindarna var som isolerade väggar som knappt tillät något ljud att passera – De hade inte haft någon att lyssna på än sig själva. Moderjord var å andra sidan glad över det, nu när det var över, de hade tackvare det hittat fler pusselbitar och dörrar om vilka de var och nu var de redo att födas om som oskyldiga. Lika oskyldigt oskyldiga som den vita snön.
Den vita snön var lik Nils glasögon som immade och fick honom att bli lika närsynt som han var utan. Allt var suddigt vitt. Det var en mjuk syn som gjorde honom yr och hans tankar gick till att vilja falla. Så han föll. Han föll från en backe som var bebodd i skogen. Han föll och rullade ner. Hela han var en snöboll som bad alla om att kasta iväg honom långt bort för att senare rasa nerför grenarna likt ett vårskrik.

Nils var en man på 20-år. Hans höst hade varit ett rent helvete där allt dumt som han hade gjort regnade ner som olja till vägen som fortfarande var het efter sommaren. Elden hade brunnit längs vägen tills den träffade slutet som var ett elskåp. Nils hade knappt kunnat stå på grunden från hans barndom, då den brann upp. När elden träffade elskåpet så sprängdes dåtiden till aska och nutiden flög upp som konfetti och dalade ner som den nya tröjan testas och sitter mer än fint. Tonårens utveckling var något som Nils rekommenderade; Han bad sina yngre syskon att ta en titt på alla fullgubbar i parken och utmärka felen som inte symboliserade ordet vuxen. Han sade att det nog var så att de hade fastnat på efterfesten och han bad dem därför att aldrig gå så långt, även om det var värt att testa gränser för att kunna känna igen sin egen skugga som alla bar som kappor runt hösten.

Nils la sig ner vid Vasaparkens bassäng som nu var fylld med snö. Han bestämde sig för att göra en ängel. Så han gjorde en ängel och desto mer han rörde sig desto mer sjönk han ner. Han badade i snö för att putsa bort sitt gamla liv. Han gnuggade fram små guldfläckar och han fick hopp om att livet hade något mer att bjuda på.