Herr Anderssons lilla (liv till) ovana

Det stod nattugglor vid det pensionerade lokets restaurangvagn. Det var mitten av december och alla stod i en klunga för att skapa lite värme. Den ena efter den andra tog upp ett cigarrettpaket och en tändare från innerfickan med deras djuptfrusna händer. Händerna skakade för att behålla någon sorts känsel, den sista energin gick till fokuset över att få ta några extra steg upp, istället för att ge upp skulle man ställa sig på toppen.
Vissa frågade om de fick låna och ”varför inte?” tänkte de flesta – de bad om något som de som hade själva gillade, självklart så skulle de få en eller två. Människan är egoistisk och vill ha så många som möjligt runt omkring sig som är som de själva är. Alla var där. Det var som en egen nation, eller, det var mer som en cirkus. Den rullade runt i Stockholms innerstad, dock utan någons uppmärksamhet. Ingen vågade höja ett ögonbryn när de såg männen. Det var som om de trodde att de var otämjda lejon som kunde attackera när som helst.

Det var fina kvällar som aldrig tyckte ta slut. Andersson sade till Bertil, hans närmsta vän, att det kändes som tidlös lycka när man tog en öl och kände dess rus och tidlös olycka när man insåg livets meningslöshet som var som ett lyxhus som förföll och begravde allt. B höll med. B sade kort därefter att han skulle ta sig en tupplur, han kände sig trött. A nickade blint och såg på B när han sakta kröp in i ett öppet flak på en övergiven lastbil.
Andersson gick sedan närmare intill de andra, natten blev kallare desto äldre den blev.

Det var färder till framtiden med dåtiden som bagage.
Det var resor till en framtid som var som ett stort blomstrande fält. Gubbarna som stod där hade alla en längtan om att få komma tillbaks till 70-talets vardag som spenderandes på tågräls. Tiden då de hade något att göra. Tiden då de förtjänade att koppla av och njuta under helgerna.
Det var som Tom Waits sjöng i caféet nere vid Easy Street;
”Waaurmh Beehhr annyd Coouold Woomeaen”
Det var varm vänskap, som omringades av ett kallt samhälle. Andersson hade en ovana av att längta tillbaka till livet som ung. Han klarade inte av att se framåt, han kände sig då bara dum. Han visste att han inte hade något ärende kvar i livet, men samtidigt så kände han sig tvungen att fortsätta ta kliven.
Han stod där med de andra. Cigarretten smakade nu skit, så han fimpade hastigt och beslutade sig för att göra som Herr B.