Spår

Det var spår i snön. Spår som tecken. Tecken som en öppen dörr där det kom vitt sken från. Tecken som en väg som man inte visste vart den gick. Det enda man visste var det man kände och man kände att detta var en utväg från vardagen. Spåren signalerade värme i kylan. Värme var något som kändes ärligt, vänligt och overkligt medan kylan var verkligt med dess uttryckslösa, stela kropp som framhävde personligheten av stränghet genom en värld av begränsning.

Sunniva stod på en nordisk bergstopp under den mörkaste timmen och tittade ut. Hon såg en stad av elektriskt ljus – Det var som förfalskade stjärnor. Hon undrade vad människan egentligen önskade sig och hur mycket de önskade av livet. Det var som om de ville ha prylar som planeter och föredrog prylar framför en partner. De ville endast se starka, positiva sidor och de ville att de skulle ha så många egenskaper, funktioner som möjligt. Många led av dåligt självförtroende, Sunniva undrade om det var därför de behövde saker istället för något levande som kunde dra ner dem. Ytterligare. Det hela verkade dock bara förvärra helheten. Elektriciteten ströp människans energi, de flesta ville åka ifrån för att känna en ny frid – ungefär som att hitta en egen planet.

Det var spår som jägarna följde. Spår efter en varg. De gick i kraftiga kängor och det var tur det; för snön blev desto djupare och marken desto ojämnare. De kom nu att påbörja med att bestiga ett berg. Den ende vargen som var kvar vid liv stod på bergstoppen och ylade mot månen som var full. Det var ett tecken. Tecken för jakt, jakt som död.
Vargen ylade med en kraft från dess hela döda släkt. Sunniva skrattade när hon tänkte på männens uppförande, det var som om de trodde att om de dödade någon som bad för månen så skulle de få fram solen som ingen hade sett på flera veckor, om inte månader. Sunniva tänkte att om de skjuter ner vargen nu så kommer de aldrig att få se solen igen. Spåren leder oftast rätt, men ibland av fel syfte.