Brevet

Posten för dagen kom när han precis hade satt sig för att äta, om han inte hade haft ögonen på dörren medan han tuggade sina första tuggor så hade han inte märkt det; det var endast ett litet, litet brev som dalade ner som en vit fjäder. Han suckade kort och lätt samtidigt som han ställde sig upp och tog långa men trötta steg mot dörren. När han skulle ta upp brevet så böjde sina ben. Han satte sig på huk och höll andan, även om han inte trodde att vattnet skulle vara så djupt; Ryggen till brygga hade han gått över för många gånger - Den var alldeles för stel, så han böjde sina ben.
Han öppnade brevet och läste tyst i sitt huvud medan munnen formade orden:
”Hej-Hej. Efter alla ensamma badkarsbad så kunde jag idag, äntligen, hugga in i Edward Griegs frukost – Det känns verkligen som en ny morgon för… Våren är här! Ska vi ta årets första dopp tillsammans och låta våra instängda känslor blomma ut?
/Jana”
Han knycklade sakta brevet till en boll, kastade den i sin papperskorg och tänkte ’mål’ – Kort därefter var han ute ur lägenheten och väntade på bussen som skulle ta honom till henne.
Det var en underbar dag, där sol möter jord. Där inomhus möter utomhus genom öppna fönster. Där känslor inte kan hejdas. Han klarade inte av att stå och vänta på någon jäkla buss; Han började springa. Han sprang av ren lycka – Han struntade helt i distansen mellan honom och henne, han struntade helt i maten som stod och kallnade hemma; Det var gamla handlingar nu. Han tänkte för sig själv medan han sprang:
´Titta aldrig bakåt igen, håll alltid ögonen på vägen framför dina fötter i fortsättningen´

Efter någon solsänkning så var han där. Hans kropp var helt slut, men det struntade han fullständigt i. Han tryckte in koden till lägenheten och gick in. Jana bodde på första våningen, till skillnad från honom – som bodde högst upp. Han stod stilla och tog ett par andetag för att få ner pulsen innan han knackade. Han kände dock att det skulle ta mer tid än vad han hade lust att slösa så han knackade på bara någon sekund senare. Jana öppnade direkt, uppbackad av John Coltranes ”My Favorite Things” från skivspelaren.
”Åh..! Jon… Fick du mitt brev? Eller, vänta, nu är du ju här… Du fick det alltså? Hon verkade hög, men hon var bara överraskad.
”Hrm, eh, ja.” Han harklade sig för att få bort slem som fastnat i strupen av nervositet. ”Ja, jag fick ditt brev och… Jag tyckte att det var ett bra förslag så jag styrde hit direkt”
Jana blev åter överraskad, på ett bra sätt. Jon hade alltid varit killen som planerade och inte riktigt vågade ta ”chanserna” när de kom utan förvarning. Hon kände värme, hon kände sig speciell.
”Jamen, oj… Då är det kanske bäst att vi går ner till stranden innan det blir becksvart”
Solen hade börjat sin resa ner, efter att ha kontrollerat så att allt stod rätt till första dagen på jobbet, men vattnets nivå hade höjts.
De lät sig inte stoppas av vattnets kyla, utan de lät sina kroppar vänja sig till det istället.
Efter badet så lät de strandens sand forma deras fötter och avtrycken av små, små milliontals korn skulle bli deras nya skor. De hade varit stenar som hade fått varandra och blivit en strand. De hade malts av upp-och nedgångar och tillslut så hade de fått ett brev som en bekräftelse om att livet inom kärlek nu var redo att leva ut. De satt på stranden och delade handuk medan de såg solnedgångens sista strålar nå havet som speglades.