18

dagen började med rakning, klockan var dock halv ett på natten, så jag såg till att göra det snabbt, vilket fick mig att missa några strån - ville helst inte att grannarna skulle tvingas lida om de hörde genom väggarna

sedan tog jag en dusch och efter det borstade jag tänderna - allt från tvål till schampo och tandkräm var helt vitt och bara det fick mig att känna mig nyfödd på sätt och vis. jag tänkte att det var suddgummi som tog bort allt klotter för att lättare kunna vända blad

och efter det klippte jag naglarna, det råkade bli så kort att man nu knappt kan se det vita, utan bara det genomskinliga, och för varje sak jag vidrör får jag obehagliga rysningar som - för att göra det lätt för mig - kan jämföras med kritan mot svarta tavlan

därnäst skuttade jag tyst fram på mina nu mjuka fötter till mitt rum, vars dörr jag snabbt stängde, och började bädda upp med spikmatta på min säng för att punktera alla gamla däck och föra bort den ålderdomliga andan. när jag lagt mig tog jag upp "den store gatsby" för att påbörja andra halvlek

jag blev väckt tidigt, det var tvunget eftersom gäster skulle komma på kaffe. de visste att jag inte brydde mig, de visste att jag egentligen föredrog att strunta i det - men det tyckte det hela var så löjligt, så de struntade i vad jag tyckte och av den orsaken att jag var huvudpersonen i dramat var jag såklart menad att till och med öppna för dem när de kom.

när rummet blivit fyllt och alla pratade i mun på varandra satt jag där tyst och kände hur luften började ta slut, men jag härdade ut, för jag kanske skulle kunna träna upp mina lungor genom det

tillslut ställde de sig upp och även jag, som började gå runt i rummet för att röra om alla andedräkter så de kunde bli en och kunde slappna av, istället för att bilda en sådan stel atmosfär precis som om huset var hemsökt

vi planerade att gå ut på en middag, när de andra rest hem, men det fick bli senare då vi nyss fikat

men! några timmar efter de andra åkt kom åter två, dock oväntade gäster. de satte fyr på ett samtal som kom att brinna längre och kraftigare än det i förmiddags som hade haft säkert trippelt så många individer inkluderat. jag antar att det kändes närmare, ärligare och personligare för dem.

om det inte hade för röster som skar i mina öron hade jag somnat ganska snart, nu blev jag ständigt påmind att jag befann mig i livet - och inte en dröm.

så, när de farit iväg gick vi ut och åt. det får sätta stopp för denna dag, för det hände inte mycket efter det, förutom att jag nu sitter här och dricker gammal julmust och tittar ut över det nya livet, då jag nyss fått allt påtvingat överstökat