för att kunna ta in, måste jag kunna släppa ut

jag är så lugn att jag är deprimerad

sjunkit under jorden

det är massvis med springor mellan

kornen, men jag ser

inte ljuset som mig genomborra och

spräcka skal för att

få mig att lätta å åter flyta upp till yta

inte ta på för stort allvar, men ändock

reagera, inte vara som

om ingenting hände, utan känna vinden

rösten ändrade och

genom den knyta skorna med för att gå

dit där allting händer -

där det finns bränsle - måste plågas av

tråkiga ämnen innan

man kan ta del av tänder att använda -

hugga i, inte bara

svälja - se vad som finns där inne, skapa

tankar som få hjärtat

att göra så blodet räcka till dit jag längtar

jag är så lugn att jag är deprimerad

helt vindstilla, har

lock för öronen, glasruta iför ögonen

sitter här frånvarande

från alla lektioner som jag har, helt förstenad

är jag avlägsen allt och

jag kan inte få ett endaste ord fram

fullproppad med skit

sådant som inte går att smälta

håller på att bli min hy

men de verkar inte alls märka

eller så vågar de inte

säga

att jag inte verkar

gilla

vintern, att den är

grunden till mitt humör som

är märkbart sisådär,

uppochner, kan aldrig bestämma

mig för vad jag vill,

slutar med att

jag blir

hemlös