hur ska då rosorna växa och behålla färg?
om ni bara älskar och aldrig bråkar,
hur ska ni då veta om ni kommit nära var
och ens kärna, nuddat nerv? - måste
gå steg för steg för att bli en del av blod
slå, pumpa ut för att pumpa in...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kanske är vi lite lika där. Jag kan inte säga att jag hatar någon heller, de är för stora ord som du säger. Men jag är ändå fylld av något... hat, av något slag. Men det är inte heller riktat mot någon eller något. (förutom mig själv lite då)
SvaraRaderaIbland skulle jag önska att jag kunde ta "den enkla vägen ut" som du då, genom att blockera mina sinnen och känslor, stänga av. Men än så länge klarar jag nog inte av det, fylls av allt hat. Det borde kanske inte vara något att önska/vilja, men för mig skulle det kännas enklare att inte känna alls än att känna allt, ibland.
Ibland känner jag dock inte, som när de runt omkring pratar om alltför obetydliga grejer och dömer mig alltför mycket, då stängs jag av. Automatiskt.
Jag förstår vad du menar, men som motargument som kristen kan jag ju säga att det var Gud som skapade naturen. För mig är Gud ingen makthärskare, för mig är han en sort stark känsla, som fyller och hjälper/drar upp och finns. Jag vet att det finns flera sorters tro och feltolkningar av Gud och kristendomen. Men Gud är ren och skär godhet.
och, nej jag kan inte påstås som stark/"extremt" kristen. Jag är bara en människa som tror på Gud. Jag har varken läst Bibeln eller ber varje dag, jag "lyder" ingenting, utan har "skapat mig min egna tro" utifrån det jag hör i kyrkan. Men jag förstår vad du menar, med det "fria" i att inte tro. jag bil liksom inte känna mig bunden till något, även om jag känner mig friare nu än innan.
Jag avundas dig. Jag avundas dig och din trygghet i det du gör och i utvecklingen. Det är ganska optimistiskt, jag menar att det låter som om du ändå kan se allt det där bra när det händer något dåligt och inte bara allt dåligt.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till döden. jag är nog ungefär lika rädd för döden som jag är för livet.
Jag är fascinerad av allt det där. Det lockar mig, fast helst vill jag nog uppleva det utifrån. det mörka/"dåliga" (inte dåliga för mig, men dåliga i allmänhet).
Skratt är bra. Det tror jag verkligen att det är.
Även om det inte är något som alltid faller mig i smaken då det ofta sker i samma svep som lögnerna jag formar.
Nej, jag antar att gud inte borde gilla mina lögner. Jag antar att han inte gör det heller. men kanske tror jag också att ifall han verkligen tror att sanningen för mig själv mot andra skulle vara det bästa för mig nu så skulle det redan varit ordnat. Jag tror att då skulle mina rädslor möta andras ansikten, för ganska länge sedan.
Jag tror att det så småningom kommer att bli bra, för mig, men inte förrän jag själv vill det. Och Gud med. (och ja, jag tror att gud vill det bästa för alla, men just nu skulle inte mina rädslor lösa sig på bästa sätt genom att "komma ut".)
kanske.
Jag tror inte att man någonsin kan veta vad Gud vill med en.
sv: dina ord betyder massor! tack så jätte mycket. lite tår-i-ögat-varning, även om du kanske inte tycker det var så märkvärdigt, det du skrev. allt betyder ju så olika för var och en. underligt, men såfattbart ändå.
SvaraRaderaibland vet jag inte helt vad jag ska skriva, känns som jag använder samma ord varje gång. dina texter, dikter, ord, sammansättningar berör mig. vissa mer andra mindre. den här satte sig verkligen. får mig att tänka. jag tror det kan vara en bra sak, att något man gör får andra att på något sätt reagera. eller, det kanske beror på hur reaktionen blir.
väldigt fint i alla fall.