min kärlek till basketbollen, när man slår sin handflata mot den
eller när den nuddar marken är ljudet som glas som skålar -
fyller upp med en känsla att det är något man gjort som är bra,
speciellt och därför kan man unna sig själv genom att fira det -
det är som en osynlig sköld som breder ut sig och viskar:
"du är inte ensam, men vad spelar det för roll? du kan vara
dig själv utan att skämmas ett dugg" man kanske skrattar
till och tänker "... så löjligt" men, samtidigt så är det en planet
man har att handskas med, men som man snart upptäcker
att man kommer överens med och senare börjar bolla från sig
själv till världen man är i, för att få svar på frågorna man har
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar