ska börja skissa på ett porträtt, ska inte föreställa mig, men
ha drag av vilket inte göra det omöjligt för mig att bli,
sätta på mig mask, försvinna in i en kostym som är en storlek
för stor å därför gör det till ett perfekt hem då jag få
utrymme till att röra mig, få blodet att cirkulera, bygga upp en
stad som aldrig sover, men trots det kan drömma,
vara två stycken som skifta mellan natt och dag, aldrig stå stilla
en skiss gjord med svag blyerts, inga raka linjer,
förstörda gränser, flyga ut i rymden, vara i rymdskepp, alla
stjärnor vara olika färger som sätta sig när vi
resa fram i en hisklig fart mot en destination utanför våran
vetskap, bortom denna galax, till en annan
med planeter vi aldrig har hört talas om, men trots det finner
hemmen i direkt - inte vilsna - där finns
riktiga meningar och älskare
alla är vi så lika, titta på mig
och du ser dig själv i spegeln
men det är inte därför jag älskar dig,
snarare för att vi är så olika -
som det går - att vi
möts i slutet och utgör en cirkel
där vi kan hålla i hand och
berätta historier
utan att någon annan hör oss
Jag pendlar mycket, från 'extremt' starka känslor till att inte känna alls. Jag vet inte om det beror på vad som hänt mig, som egentligen inte är något stort, utan bara något. Jag brukar också "bearbeta" samtal jag hör/händelser genom att skriva, eller måla- skapa.
SvaraRaderaÄr du öppen, för att ta in och lära?
Jag har inga bevis, det är inget jag kan bevisa. Det är helt enkelt min tro, en tro. Det är bara tankar.
Jag menar inte att det finns ett sätt att tro, eller en väg. Jag har inte problem mot några som "ser ut genom ett annat fönster". Det här är saker/tankar jag inte riktigt bearbetat färdigt eller kommit fram till något svar som känns rätt för mig.
Jag menar att det finns så mycket bevisat och så mycket motargument mot Gud och tron som egentligen inte har några svar. Förutom Gud.
(för övrigt, när jag skrev att jag inte ber så menar jag "Käre Gud [...] Amen". Utan jag tycker att Gud är en relation, med mig, och att han hör allt och känner allt jag känner och tänker. Därför anser jag att jag inte ska behöva lägga till ett "käre" och ett "Amen" för att han ska höra. Det skulle kännas fel för mig.)
Konst eller inte, för mig är det fel. Fel gjort av mig. Men jag gör det i vilket fall. Kanske för att "tillfredsställa" och göra det andra tycker att jag borde göra.
För mig har skratt alltid varit lycka, och glädje. Men någon gång ändrades det och det är inte längre något som berör mig på samma sätt. (och det känns kallt/fel/irriterande mot det den borde vara)
Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring över varför jag gör som jag gör. Därför att jag vet att jag inte kommer komma framåt om jag inte gör något åt det/berättar/"tar tag i det". Men för mig är det viktigare att behålla rädslorna inom mig än att "tynga" andra med dem, min största rädsla är att de nära mig ska veta. Så för att övervinna den/bli av med mina rädslor är den enda utvägen att berätta.
Jag vet det, men samtidigt tror jag att min "sjukdom" väger tyngre, eller det jag har inom mig.
Brukar du alltid vara ärlig? Ljuger du inte inför folk? Döljer inte du dina känslor/rädslor/tankar eller visar du det för de i din närhet?