blivit en myt,
en legend som jag
omedvetet bygger på till
mer fantastisk
utan en endaste brist
samtidigt som jag snart
tar det symboliska
steget in i en
värld som är nämnd
efter de vuxna,
av deras underbara
mognad - att de har friheten
att få göra vad de vill,
men går trots det inte
över en gräns,
går inte ens på en
torr gren om de hinner se
innan de sätter ner fot -
vill passa in
för då lyckas man bäst
klarar av mest,
men jag känner ingenting
det är bara
vad som sägs och
kan jag lita på dem?
förut kände jag
att jag bara kunde lita
på dig fullt ut
men nu vet jag inte sedan
jag inte har sett dig
sedan, vad som känns
som en lång tid
och även om jag för
ett halvår sen'
stod fem meter ifrån
gick jag inte
fram, det var
något som hindrade
mig, men jag vet
inte vad
jag vet inte om du
kände samma sak,
eller om du ens kände igen
för du tittade några gånger
misstänkt, men
jag förstår
för tänk om det inte
skulle vara jag
tänk om jag
hade förändrats så
och du inte levde upp
till vad jag kom ihåg
men, det var trots allt du
som fick mig att
utvecklas till den jag är
och det är det
enda jag vill säga...
så då var det sagt
men, om du inte läser detta
måste jag först bli
bättre, så
jag kan bli publicerad
någonstans, så
du kan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar