7.1.11

uppriven

som min hunds päls är mjuk och vit
men samtidigt liknar lågor
känner jag mig hemma, men samtidigt
långt borta i staden vinter

jag klappar, men det känns som om
handen endast passerar vinden,
vilken långsamt hyvlar huden
kommer närmare det stela skelettet
börjar göras till skulpturen

å en fönsterruta faller ner från himlen
framför mina ögon, vart jag än vänder
får den dem att lämna avtryck efter sig,

å jag kan inte längre återvända,
vara säker på vad som tillhör
verkligheten å vad som
tillhör drömmen

1 kommentar:

  1. Sv: tack (:
    Jag skickar ett litet 'grattis i efterskott' då!

    Tycker om! speciellt sista delen.

    SvaraRadera