uppriven

som min hunds päls är mjuk och vit

men samtidigt liknar lågor

känner jag mig hemma, men samtidigt

långt borta i staden vinter

jag klappar, men det känns som om

handen endast passerar vinden,

vilken långsamt hyvlar huden

kommer närmare det stela skelettet

börjar göras till skulpturen

å en fönsterruta faller ner från himlen

framför mina ögon, vart jag än vänder

får den dem att lämna avtryck efter sig,

å jag kan inte längre återvända,

vara säker på vad som tillhör

verkligheten å vad som

tillhör drömmen